KulturAvatar 2
Tretton år efter att Avatar tävlade om nio Oscarstatyetter återvänder James Cameron till sina blåa hjältar. 192 minuter senare finns det risk för att åskådaren blivit lätt blågrön av åksjuka.
Silja Sahlgren-Fodstad
Låt mig inleda med att besvara den mest uppenbara frågan med ett klart och tydligt nej. Nej, det är ingen idé att gå och se Avatar: The Way of Water om man inte sett den förra filmen.
Uppföljaren krokas nämligen direkt på föregångaren; utgår ifrån att åskådaren känner rollkaraktärerna, kan deras värld och förstår deras situation.
Och redan i det här skedet kan jag passa på att besvara även den andra uppenbara frågan med ett rungande nej. Nej, det hade inte behövts 192 minuter för att rida ut den här stormen.
Själva innehållet håller de facto inte för mer än ungefär 19 blankt, men nu satsar ju Cameron inte på existentiella aha-upplevelser utan på att skapa ny filmteknik och tänja på gränserna för allt det vi sett tidigare.
Avatar är - och har alltid varit - mera form än innehåll.
Tillbaka till Pandora
Även om alla fans har full koll på läget så kommer här en snabbrepris av upplägget från 2009. Det var då vi mötte marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) som blivit förlamad i bägge benen efter en av sina rundor till diverse fronter.
Tillsammans med ett elitförband och ett forskarteam var han på väg till planeten Pandora för att utvinna dess sällsamma naturresurser - utan att ta hänsyn till lokalbefolkningens välbefinnande.
Sullys uppgift var att med hjälp av en avatar infiltrera Na´vi-folket för att komma underfund med deras strategier och svaga punkter. Det hela slutade med att han bytte sida - med allt vad det innebar av nytt språk, ny kultur och nya livsvillkor.
Årets kapitel inleds med en inblick i Jakes lyckliga liv med hustrun Neytiri (Zoe Saldana) och en glad barnaskara. En glädje som får ett abrupt slut när nya rymdskepp skymtar vid horisonten.
För precis som sig bör i moderna sagor visar det sig att ondskan ingalunda utplånades förra gången, den har bara bidat sin tid i väntan på en ny öppning.
Eller för att citera överste Quaritch (Stephen Lang): marinsoldater dör aldrig, de bara omgrupperar sig - i helvetet.
Ett myller av referenser
Själva grundupplägget i Avatar-sagan kunde vara hämtat från vilken västern-, krigs- eller actionfilm som helst. Hur många gånger har vi väl inte sett goda soldater konfrontera brutala befäl och göra en helomvändning sedan de insett att fienden inte är någon fiende?
Inte sedan dessa visat prov på vördnad inför andra, varandra, naturen och/eller gamla traditioner.
Där den första Avatar-filmen fick tankarna att löpa i riktning mot Kevin Costner-eposet Dansar med vargar (1990) ligger det denna gång nära till hands att göra en annan Costner-koppling och landa i magplasket Waterworld (1995).
Även Guillermo del Toros The Shape of Water (2017) gör sig påmind mellan varven. Och så går det inte heller att missa ett klassiskt far & son-tema kryddat med frågan om vem som hör hemma var? Hur går det när människan är den avvikande livsformen?
Det faktum är att associationerna löper amok är ingen överraskning i och med att James Cameron redan i samband med den första filmen sade sig ha hämtat inspiration ur varenda scifiberättelse han läst som barn.
Denna gång har han dessutom strött in ännu fler kulturella referenser när det gäller utformningen av Pandoras invånare - dels Na´vi-klanen som är starkt bunden till skogen, dels Metkayina-folket som lever vid och av havet.
Bägge har lånat drag av allt från den nordamerikanska urbefolkningen till maorikrigare och inuiter.
Skönheten drunknar i action
Även om intrigen väger lättare än de fjädrar som pryder Neytiris vassa pilar så kommer man inte ifrån att det visuella helhetsintrycket är maffigt. Speciellt undervattenscenerna erbjuder hisnande vackra bilder som man mer än gärna dyker in i.
Det är inte enbart den färgsprakande vegetationen eller de fantastiska fiskarna, maneterna och valarna som förför - det gör faktiskt även vattnet i sig. Ett lockande djup där Cameron & co lyckas skapa en ständig känsla av rörelse.
Olika lager av liv, oändliga nyanser av blått
På samma sätt som havet är vackert är även relationen mellan avatarerna och deras syskonsjälar i naturen otroligt fint skildrad. Här finns genuint rörande möten mellan levande varelser som har olika livsvillkor, men som delar samma vördnad inför allt levande.
I dessa stunder blir Avatar: The Way of Water mer än ett actionspektakel. Och kanske är det just dessa stunder som gör det så irriterande att evighetslånga sammandrabbningar mellan hjältar och skurkar alltför ofta lägger sig som en glansig yta över ansatserna till djupare tankar.
Men vem vet - kanske den biten blir bättre nästa gång? För som svar på den tredje givna frågan kan jag utan tvekan svara ja! Ja, det är bäddat för en uppföljare. Eller tio.
